Mediadrev

Sommarnatten har sjunkit in över landet och havet göms i den mörka dyn som sakta har tonat upp sig över landskapet där solen har gömt sig för natten. Vilandes röd sänkte den sig och kommer åter att resa sig med energi av liv. Än sitter jag här, mitt i allt detta skådespel och bara förundras över hur vackert livet egentligen kan vara och hur vi ofta tar saker för givet. Hur mycket har vi inte fått till skänks här i livet och på vilka sätt använder vi det? Har vi inte börjat fundera och ta tillvara på allt som vi har och värdesätter så kommer vi nog aldrig att göra det förrän vi är vid ruinens brant. Även om vi må stå vid ruinens brant så kan man med lätthet skåda skönheten i livet, fast att ens värld höjs i ett svart dunkel som är svårt att sig ur.

Missförstå mig inte, det gäller inte att vara tacksam, inte alls! Utan att acceptera det och med kunskapen om det kunna växa som person, ta tillvara på det och uppskatta det på ett sätt som gör det värdigt. Att vara tacksam blir ofta till att ta för givet och man låser dess potential i ett moln av rädsla över att förstöra istället för att låta det växa och bli något bättre, något större.

Jag kan höra vinden som blåser, jag ser vågorna som rör sig mot stranden och den svarta himlen som är över mig, runt mig och omringar mig. I ett inferno av lugn vandrar jag Dantes färd genom helvete och himmel, möjligt en berättelse om livet hur ombytligt och kantigt det kan vara och är, där man blandar dåliga och bra upplevelser med varandra. Livet hade förlorat sin charm ifall det inte vore så. Ifall dåliga upplevelser inte fanns skulle de goda sakta suddas ut i hav av normalitet och förväntan att det alltid skulle vara så.

Så mycket som livet ger, som kärleken, den underbara och oförstörda. Den äkta kärleken som sker så få gånger i vår moderna värld. En kärlek högre än allt annat, den som nämns i sagor, berättelser och än ses i den gamla delen av vårt liv. När kärlek faktiskt betydde någonting och sattes som det vackraste och bästa i våra liv. Kärleken är döende och endast ett fåtal låter den leva genom att älska varandra och respektera och hedra dess gamla ideal.

Jag rycker till i mina grubblerier och ser att mörkret nu har nått allt för långt inpå mig och mina vakna timmar börjar bli många. Jag skänker en sista tanke på den jag älskar och låter min kropp sakta resa sig för att sedan vila och avslutar i mitt huvud en hyllning till alltet. Leve kärleken, leve våra älskade och framför allt leve mörkret.

Ännu en dag har sakta passerat i någon sorts trivial tristess och allt som finns kvar utav av den är minnen som sakta kommer att blandas med sömn och drömmar. Att ständigt längta sig bort, till en plats i harmoni, till en plats med andra, någon annan. Kanske förringar det nuet men ger hopp och styrka mot framtiden. Jag har flera gånger gått på välbekanta gator i min födelsestad och försvunnit i minnen av den. Framförallt har jag besökt kyrkogården och lagt märke till en äldre herre som var dag går till en specifik grav för att värna och vårda den. Jag blir imponerad och rörd av hur han sakta med gamla händer arbetar för att få den precis som han vill och ära hans fallna fru. Det är svårt att inte tänka på honom ibland och det bevis på kärlek han var dag uppbådar, en kärlek som går över liv och död och finns där och har alltid funnits där för honom. Hur han i snart fem års tid har värnat om den grav där hans älskade ligger och längtar tills den dag när de ska återförenas. Han är ett levande bevis på att den gamla kärleken lever än, den kärlek som är så pass stark att den går över själva livet och det ger mig hopp. Det ger mina ideal kraft och den får mig att tro att det jag har blivit välsignat av sådan kärlek. Därför en sång till kärleken, längtan och evigheten.

I ett rum som andas av avsked och en känsla av handlingskraft som aldrig fick styrka. Vad skulle sägas när tystnaden sade allt och ekot utav den hette längtan. En tår som snabbt blinkades bort i ett försök att verka stark då någon måste göra det. Trots att ens inre skälver och ens själ skriker att aldrig släppa taget så vinner förnuftet och kroppen förblir passiv förutom de kyssar som nu har smaken utav salt. Minnen som sakta blandas med nuet och allting blir genast omöjligt svårare, klockan slår och närmar sig ett avsked som är oundvikligt och med vetskapen utav det lämnar hoppet kroppen och en kyla sprider sig och omfamnar en. Vinden börjar sakta blåsa och viska orden om avskedet och att lämna en sagans gudinna blir bara svårare. Världen tycks ha blivit kall och grå, men känslan den ger är ingenting mot den hjälplöshet som sakta infinner sig när man ser och vet att ens älskade gråter utav ens avfärd och en hopplöshet slår hårt mot ens hjärta då man vet att man inte kan hindra tårarna eller lindra den smärta som finns däri. Det tär på en och trots försök att lindra så ler man endast för sakens skull trots att tårar rinner. Vad ska sägas när det som man vill säga och förklara inte finns i ord och de ord som finns inte räcker till då de inte framför den betydelse man vill nå. Allt som kan göras är att låta tystnaden tala och säga allt som inte blir sagt.

Till A.E – Må det vara förevigt.

I skymningens spruckna ljus
bland dis och vacker dimma
hördes vårens vaggande sus
och vi stunden förnimma

från drömmar till vaken dag
men än drömmen stannat kvar,
det var endast du och jag
som tog morgonen i förvar.

Kände dina tunga andetag
och hur len din kropp den var
tidig morgon blir till vacker dag
när vi bestämde att ligga kvar.

I tystnadens ljuva stillhet
låg du så vacker i min famn
om kärlek jag nu allt vet
sedan Eros viskat ditt namn

Från dag till ljuvlig natt
vi följdes åt jag och du
allvar blandades med skratt
och jag minns det ännu.

En morgon och kväll i kärlek
om stunder som vi evigt smycka
hörde hur Eros han skrek -
och delade vår själsliga lycka.

En dröm i verklighets ljuva ljus
långt borta från ensamhetens dimma
trots vindens hånande sus
jag vår stund i minnet förnimma…

Gutår! Drick mig till! 

Den 4 februari 1740 födds Carl Michael Bellman, son till lagmannen och sekreteraren i slotsskansliet Johan Arendt Bellman d. y. och Catharina Hermiona, båda kom från två väldigt respektabla borgarsläkter och hade det gott ställt. Detta märktes bland annat på deras boende i Södermalm i Stockholm där de inhyste en elvarummare på 300 kvadratmeter tack vare en rik farmorsmor, Catharina Daurer. Det märktes även på Bellmans utbildning där en av hans många (och den han höll av mest) informatorer hade undervisat högadelsfamiljen Gyllenstierna i Skåne och av denne fick han bildning och en gedigen språkundervisning. I Bellmans egen levernesbeskrivning står det att läsa en hyllning till hans privatlärare;

” Mig waldes till Informator Ett genie wid namn Clas Ludvig Ennes; hwilken genom mig befordrades hos Salig Kungen till Pastorat i Skåne ock Östra Herrestad, där lärde jag att af honom hantera Apollos’ lyra, under hans inseende har jag författat flere bref ock Poesier, ock bland dem 1755 Öfwersättningar af psalmer i Halliske psalmboken, som med flere bref på tyska, Ängelska Italienska ock fransyska lära förwaras hos Presid Rosenadler i dess Biblioteque hemma.”

Denne tillsattes dock när Bellman var fjorton år efter enligt honom själv när han drabbades av feber och började sjunga och prata i vers där han visade på en sådan stor begåvning att man sammankallade mer intelligenta vänner till familjen för att rådslaga hur man skulle bäst ta tillvara på denna gåva. Med facit i hand verkar man gjort rätt då han redan som sjuttonåring översätter två böcker från tyska och franska till svenska som också ges ut. Året därpå, 1758, författar han anonymt och publicerar en dikt om överklassens kvinnors manér i en negativ bemärkelse vilket uppbådade en enorm debatt. Samma år skrivs han även in på Uppsala universitet för att studera bokhålleri och det tvistas ifall detta gjordes endast för att få tillgång till de legendariska och det episka studentliv som florerade i Uppsala, d.v.s. för att festa och dricka. Men enligt Bellman själv var han drucken första gången som nittonåring alltså året efter inskrivningen på Uppsala universitet vilket också var en väldigt kort sejour. Hans första rus (enligt honom själv) slutade inte bättre än att han somnade i sin mors knä som han också tillägnar en dikt (som går att läsa här) och själv skriver Bellman om tillfället såhär;

”1759 – war jag första gången öfwerlastad ock placat, såfwande i min Mors knä, sedan jag hos holländske Ministern Martewill på Söder, i granskapet af mina föräldrars hus tagit mig ett Pontaks-rus.

Vidare samma år blir Bellman bjuden att följa med Borgmästare Renhorn på en tur med dennes båt. Och detta äventyr slutade bland annat med att Bellman får sin första pipa stoppad och även dricker han en punsch som skulle enligt Bellmans utsago fått ”[…]Hin håle om han varit ovan, sannerligen blifvit så vimmelkantig att han intet hittat hem på 6 veckor.”. Det hela slutade med att han vaknade upp med citroner och smörgåsar på sina kläder och såg Strängnäs domkyrka, en plats där han aldrig förut varit. 1759 var ett händelserikt år för vår Bellman och ett år för många första upplevelser. Han fick nämligen ett arbete på riksbanken efter ett prov i räknekonsten vilket inte för föga så imponerande som hans skald och diktning men dock tillräckliga, antagligen mest på grund av hans bakgrund som respekterad borgare. I och med detta arbete kom han i kontakt med ”liderliga sällar och infama svin” som Carl Christopher Gjörwell uttryckte det, vilka var någons sorts motsvarig till nutidens Stureplansbrats. Detta gjorde att Bellman både intensifierade sitt uppträdande samt blev tvingad att ta stora lån för att kunna finansiera sitt levnadssätt och 1763 blev han tvingad att fly till Norge på grund av sina skulder som uppgick till ungefär 18,000 daler (3,000 riksdaler). Att fly utomlands för sina skulder skull var påtagligt vanligt och fungerade ungefär som någon sorts skuldsanering. Han återvände några veckor senare och ställdes inför rätta där han även fick skulden för sina vänners dåliga leverne och deras skulder. Under utredningen av Bellmans skulder och konkursansökan tog även hans far avsked från sitt arbete med den formella anledningen att sjukdom, men de tvistas om att ifall han inte gjorde det för att undvika att bli partisk i sin sons skuldutredning (då han arbetade med dylikt) och kort därefter får Bellmans föräldrar flytta av ekonomiska skäl till Årsta. Man flyttar sedan till en gård i Gnesta på lånade pengar där Bellman vantrivdes och snart fick han genom sina kontakter arbete och flyttade tillbaka till Stockholm. 1765 dör båda Bellmans föräldrar (mars och december) vilket gör att Bellman mer börjar umgås med sin vän kommissarie Lissander och började uppvakta dennes dotter. Han började även mer med sina dryckesvisor vilket kunde varit en reaktion på sin moders död som han höll väldigt kär vilket ses i bl.a. orden;

”min mor wacker som en dag, oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla meniskor, delicat i omgänge – hade En förträffelig röst ock hade wänt sig att ligga i 21 Barnsängar – honij qvi mal y pense (Skam den, som tänker illa därom), men detta lekwärcket gjorde husets Ruin.”

Bellman började även mer och mer intresserade sig för politik och var en hängiven rojalist men stödde borgarklassens rättigheter dock föraktade hans Robespierre. Han gick ofta i sin diktning och skaldning mot hård attack mot adeln och aristokraterna. Detta var antagligen en av anledningarna till varför många ur de högre stånden avskydde honom och såg Bellmans som ”En kung för fyllehundar” men han hade starkt stöd bland borgarna dock hade inte dessa den ekonomiska förutsättningen för att Bellman skulle kunna leva på sina uppträdningar på heltid vilket gjorde att han tog stora lån som skulle hemsöka honom senare i livet.

1772 genomför Gustav III sin stadskupp och tar makten samt minskar adelns inflytande och det ryktas om att Bellmans Gustafs skål! sjöngs till konungen själv när denne inspekterade flottan i skeppsholmen och konungen tackade för skålen samt tyckte så pass om den att han spred den som sin konungaskål. Detta gjordes också att Bellman skulle närvara på slottet alla onsdagskvällar framåt. Detta skulle i längden både ge gott och ont, 1775 får han av kungen en tjänst som hovsekreterare vilket innebar en inkomst på 1,000 daler per år. 1777 gifter sig Bellman med Lovisa Fredrika Grönlund vilket enligt utsago skulle vara en väldigt god fru och hustru. Däremot måste det varit svårt att vara Bellmans hustru då pengar ofta saknades och Bellman slog ofta slag för hans politiska övertygelser vilket senare i livet skulle straffa honom. Bellman var även en otroligt duktig propagandamaskin och genom hans sång och dikt framförde han politiska uppmaningar framför allt mot adeln. Bellman fick även vid riksdagen 1788 i uppdrag av kungen att få bondeståndet att stödja kungen när han ville göra sina reformer vilket även lyckades. Bellman jämförde även ofta Gustav III med Gustav II Adolf och Karl den XII. Bellman var en hängiven nationalist och troende på Sveriges och konungens överhet mot andra länder såsom Ryssland och därför 1788 när Gustav III förklarar krig mot Ryssland skriver Bellman flera kampvisor och propagerade för fler krig mot Norge och Danmark för att kuva och skrämma. Han angriper även adelsmännen som är i hans ögon ”pultroner” (fegisar) i och med att de inte stödjer kriget i Ryssland och Bellman anser att man i ”medborgerlig anda” borde stoppa landsförräderiet. Hela Stockholm kunde mellan åt sjuda av hat mot aristokrater tack vare Bellman. En klasskämpe och nationalist? Måhända, men framför allt en övertygad nationalist.

Bellman fick även flera barn och deras namn visade var i politiken han stod och vilka han höll av. Hans första son föds 1781 och får namnet Gustaf efter kungen. Hans andra son föds 1785 Elis, efter kungens minister tillika Bellmans goda vän. Hans tredje son föds 1787 och får namnet Carl efter kungens bror men samma år dör även Elis i kopporna och Bellman blir utom sig av sorg och skriver en vaggvisa till Elis minne men fick namnet till hans nyfödde son Carl. Bellmans siste son föds 1790 och får namnet Adolf efter kungens andre bror. Alla söners öde är i sig en tragedi då ingen vad man vet lämnat något till eftermälet (förutom Adolf som skrev en biografi om sin far) och deras bortgångar var minst sagt speciella. 1792 mördas Gustav III vilket gör att Bellmans ställning blir decimerad i samhället och 1794 sätts han i fängelse för en äldre skuld, dock lär den egentliga anledningen vara hans politiska övertygelse och att man hårdnade i sina tag mot rojalisterna. Efter ett tag löses Bellman ut ur fängelset av sina vänner men han är nu enligt sig själv döende och några veckor efter gör han sin sista föreställning som var enligt vittnen magnifik. 1795 dör Bellman av tuberkulos (eller lungsot) och alkoholism totalt utfattig och begravs i en fattigmans grav men flyttas till Norra kyrkogården.

Att Bellman bidrog till det svenska kulturlivet är ingen underdrift och än idag har han inspirerat artister och diktare och det fortsätter att komma tolkningar på hans verk. Han har jämförts som Sveriges svar på Shakespeares i den mån om betydelsen i kulturlivet. Han har används som dragkraft inom samhällets olika skikt och till olika motiv. 1920 använde nykterhetsrörelsen Bellman som propaganda och menade att han kämpade för ett nyktrare liv där man påstår att Bellman skildrade alkoholens baksidor samt framhöll att ifall man ger Bacchus för mycket får Venus för lite även citerade man Bellmans ord; ”Drick ej mer än vad du tål, tänk på dina göromål”. Man menade också att Bellman uppträdde i större delen av sitt liv nykter då hans föreställningar var av sådan klass att de icke gick att genomföra i alkoholiserat tillstånd. Möjligtvis ligger det något i det men man kan nästintill skapa vilken Bellmanbild man vill då allt vi har om Bellman är en skådespelare mot livet av högsta rang och vi må aldrig veta vad som föregick under den mask han bar mot omvärlden. Men vi vet och måste höja det han skapade till sitt eftermäle, oss, samt påpeka det genie han var och be att det komma flera som honom i alla dess bemärkelser. Det är ingen slump heller att hans figurer används än av poeter, musiker och artister. Han odödliggjorde Stockholms undre liv i gestalter som t.ex. Ulla Winblad, Fredman, Corporal Mollberg och kanske den mest kända Movitz som Bellman höll av så pass mycket att efter dennes död signerade han sina egna brev med Movitz namnteckning. Han framhöll även de mer kända suputerna i Stockholm genom sin Bacchus order där kravet på att få gå med var att ha legat i rännstenen stupfull offentligt minst två gånger och vilken humaniora student har inte önskat att gå med där även om den gör narr av de hundratals riddarordar som florerade i Bellmans samtid? Lyckligtvis minns vi än Bellman och även om vi är få till antalet så hedrar vi denne med sång, sprit och kvinnor och ger dig fler anledningar att sjunga, underhålla och utöka Bacchus ordern! Vi hälsa dig med klang och sång och ett ljudligt gutår!

Källor:

 Populär Historia Nr 4/2009

Carl Michael Bellman, en biografi (2008), Landén, Leif

Carl Michael Bellman (2002), Huldén, Lars

http://www.bellman.net/

Tips:

Sven-Bertil Taube – C.M. Bellman: Fredmans Epistlar Och Sånger - spotify.

http://www.youtube.com/watch?v=1YlxAhkvv9k - Carls vaggvisa (underbart vackert).

http://www.youtube.com/watch?v=YeirKOiLt_w - Fredmans N:o 28

http://www.youtube.com/watch?v=EK1nb2g1g9o - Berättelse om Bellman

De profundus clamo ad te domine

Acta fabula est, plaudite!

Ridån är nere och föreställningen till enda! Jag ser er, ståendes och skrikandes, hur ni applådera och hungrar efter mer. Har jag inte mättat er? Har jag inte fått er att skratta, gråta, jubla och njuta? Har jag inte gett er allt som man skulle kunna önska och mer därtill? Har jag inte reat ut min själ, öppnat mig och blottat mitt innersta för er njutnings skull!? Cui bon? Den oändliga frågan, till vilken nytta? Nej, sluta dryfta strunt och höj buteljen! Movitz! Gutår!

Movitz! Låt mig förtälja för er min hemlighet och mina drömmars ljuvliga tillflykt. I mitt rike där finns ingen konung, där himlen vandrar bland sol, stjärnor och måne. Genom kullar, dalar och över porlande bäckar gryr friheten och andas kan var man! Men här utanför skrånar och applåderar Bourgeois och jag står bugandes inför dem och ler för jag har spelat ut min roll och skuggor drar i mig mot den mörka avgrunden till glömska och obetydlighet. Men än ekar applåderna och skriken efter mer når mig och min butelj! Gutår Movitz! Ikväll ska vi få Bacchus att dansa och till hans namn vi dricka! Gutår! Vad nynnar du på Movitz? Ergo bibamus? Utmärkt val! ”Det kommer en leende Gud till vårt hus – välsignad dårskap och skummande krus, då blänker det åter i vardagens grus – O, homines ergo bibamus!” Vad falls Movitz? Ja, jag fattar min lyra och du din basfiol så spelar vi till den nakna kärleken! Tror du mig Movitz om jag sjöng att jag funnit den? Spela du och låt mig besjunga den med sanningen och verkligheten!

I blyghet vi möttes i vänners lag

Och flyktiga blickar om längtan

Mod saknades och jag var svag

När jag irrade kring i trängtan

Men en välkänd melodi

Och i dansen vi tog varann

Blygheten var bortblås och förbi

Och vi två i varandra brann

Nu saknaden är allt för stor

Och Movitz höjer buteljen

Gutår till er alla syster och bror

Nu när vi dricker till helgen

Men till Bacchus vi skålar och ler

Och till honom mitt löfte skola höras

Att jag snart dig återser

Och vi tillsammans då krönas!

I vin och till ljuvlig sång

för minnen och vackra stunder

i timmar, dagar och hela natten lång

vi ej sofva en blunder!

Gutår!

Acta fabula est, plaudite!

Något som ständigt är och varit aktuellt är frågan om hur EU ska utvecklas och efter Lissabonfördraget känns det som man tagit de första kliven mot en Europeisk superstat. Analyserna av hur EU ska utvecklas har baserats på två viljor dock är ingen av dem en avveckling av EU istället är frågan hur mycket suveränitet var stat ska få i EU sammanhang. Därför utgår den rådande debatten nästan uteslutande om hur EU ska utvecklas och inte ifall det torde avvecklas, detta gör att diskursen styrs utav en gemensam grund som vilar på EU:s välbefinnande samt dess existens. I längden och som det redan har gjort och håller på att göra skapar detta en återvändsgränd i de filosofiska aspekten och gör det svårare att erkänna EU som ett misstag ifall det nu är eller blir ett sådant.

Den teori som i och med Lissabonfördraget vunnit mer mark är att EU naturligt kommer att bli en superstat i framtiden. De som vill se denna teori bli en realitet anser att hela Europa skulle tjäna på det då man kan ta ordentliga politiska och demokratiska krafttag mot t.ex. Internationell brottslighet, miljöproblem eller öka handeln och skapa en mer demokratisk värld där man kan påverka utanför sin nationalstat. Kritiken mot detta är ofta att staten förlorar sin suveränitet och att det inte alls kommer bli mer demokratiskt då vissa områden kommer att förlora kontrollen över att själva bestämma sitt öde. Detta förklaras med att makten blir så pass centraliserad och styrs av EU politikers intresse vilka kommer från olika geografiska delar och har ett band med dessa och även då kommer att i första hand se till dessas intressen vilket missgynnar de mindre staterna. Även så påpekar man att det som kanske är bäst för EU inte behöver vara bäst för en enskild stat.

Tittar man till historien och de större riken runt om i världen som funnits så har de vissa kriterier för att de skall fungera en längre period då det inte finns något rike som överlevt tills idag (Somliga anser dock att Kina aldrig har splittrats och jag anser att USA kommer att kollapsa). De kriterier eller snarare förutsättningar för större riken är nämnare som skapar gemenskap bland invånarna d.v.s. språk, religion, valuta et cetera. Man behöver även en god administration och en centralmakt som är stark och når ut i riket. Det har visserligen funnits olika typer av riken som grundat sin makt genom olika medel t.ex.

• - Romarna som grundade sitt rike på ständig expansion och införsel av slavar. När de slutade expandera stoppades den billiga införseln av slavar vilket skapade lågkonjunktur och riket gick på sikt under.
• - Zhou(Chou)dynastin i Kina som åberopade det heliga mandatet och legitimerade sitt rike kring religion. Gick under av på grund av försvagning av riket genom decentralisering.
• - Yuandynastin (mongoler) i Kina/Mongoliet som hade ett mer etniskt styrelseskick och gick under på grund av decentraliseringar, bondeuppror och förstörd infrastruktur samt en förtryckarsyn från folket mot de styrande.
• - Tysk-romerska riket (under Hohenstaufen) som legitimerade sin makt på Guds vilja men dukade under på grund av decentralisering i och med att feodalfurstar fick för stor makt.

Dessa riken är väldigt lika varandra på ytan i och med att alla expanderar och blir till slut för stora för att centralmakten skall kunna ha en tillräcklig kontroll vilket i längden skapar starka feodalafurstar och starkare regioner som decentraliserar maktcentrat. Detta gör även att olika feodalfurstar kan med hjälp av varandra spela ut Kungens/Kejsarens makt och slå ut honom helt för att sedan själva göra upp om makten. Mycket tyder även på att EU kommer gå liknande öde till mötes dock tror jag att scenariot kommer se lite annorlunda ut. Då EU:s politik kommer i längden gynna de mer befolkade områden då dessa får mer inflytelse i EU:s politiska liv och därmed utgör den politiska krets som politiker vill nå för att kunna få makt att påverka. Detta kommer antagligen leda till att dessa regioner blir ännu starkare på svagares regioners bekostnad vilket skjuter maktbalansen i Europa och EU. Detta torde leda till en skendemokrati i de mindre befolkade regionerna där deras rätt att bestämma nu bara har blivit en fiktiv dröm. Här talar historien om för oss att man försöka kräva sin rätt med de medel man har och på sikt kommer leda till inre stridigheter vilket kommer att försvaga EU. Detta gör även att andra regioner/stater vågar försöka utöka sin makt vilket leder till decentralisering av själva EU och slutligen till en kollaps, antagligen genom krig eller någon annan ”katastrof”, men mest troligt krig. Tysk-romerska riket under Hohenstaufdynastin är ett väldigt bra exempel på detta då man gav de rika furstarna mer och mer makt för att säkerställa sin egen tills de vågade att vända sig mot konungen och göra slut på styret.

Tar man i åtanke de ovannämnda förutsättningar som håller ihop ett större rike och applicerar dem mot EU idag så kan man ganska lätt konstatera att man inte har ett gemensamt språk eller religion. Däremot har men euron som en möjlig framtida gemensam valuta och denna tillkom i syftet att ena och förena medlemsländerna i EU så att man på sikt skulle kunna binda varandra närmre. Man skulle kunna argumentera för att man har gemensamt språk och religion i EU och då påstå att de gemensamma språken är franska och engelska samt religionen är kristendom. Däremot används inte de officiella språken på ett sätt som skapar gemenskap utan som man ofta ser från inspelningar från EU är tolkar som översätter. Religionen skulle kunna vara samma och kristendomen möjligtvis skulle ligga nära till hands men det omöjliggörs av Turkiet som är ett kandidatland till EU där runt 95 % är muslimer. Däremot skulle man även kunna argumentera för att EU:s religion är av mindre vikt då Europa är så pass sekulariserat och detta skapar en sorts gemenskap genom agnostism. Däremot har 21 % uppgett i en Europeisk undersökning att religion spelar roll i deras liv och ungefär en femtedel av Europas befolkning raserar bilden av en agnostisk gemenskap. Därmed har man inga gemenskapa egenskaper än att man tillhör samma kontinent, om ens det i och med Turkiets infart i EU.

Men en EU stat skulle leda till ökad handel och enligt historien en större chans till att ekonomin skulle få ett uppsving. Genom att man öppnar upp gränserna ännu mer och man inför en gemensam valuta över allt skulle det underlätta. Dock krävs fler förutsättningar och tittar man till den historiska aspekten så krävs det att de lägre klasserna får ett större överskott vilket ganska elementärt leder till ökad handel och en ökad specificering som också ökar handeln vilket gör att ekonomin ökar. Däremot är detta inte hållbart tittar man historisk så varade en av de längsta europeiska högkonjunkturerna från 1000-1250-talet dock dukades denna under på grund av att man överexploaterade tillgångarna som gav överskotten vilket ledde till den första agrarkrisen i Europa och var signifikant för Europa från 1300-1500-talet.

Även kommer befolkningsmängden öka framförallt med invandring då ekonomin kommer att göra att det blir brist på arbetskraft vilket kommer leda till ännu mer åtskillnad mellan folken än vad som redan finns. Tar man Mongoliet som exempel och deras styre över Kina där man levde visserligen på den kinesiska administrationen men de högre ämbetstjänsterna var till för mongolerna endast och man assimilerade sig aldrig med Kinas befolkning utan ville vara säregna och segregerade. Detta gjorde att ett apartheid samhälle uppkom där de sociala klassera fick otroliga nivåskillnader. Till slut ledde denna etniska diversitet till att lokalbefolkningen gjorde uppror och ville vara herrar i sitt eget hus. Applicerar man detta till EU så kan man se redan idag etniska konflikter framför allt i Frankrike, Holland, Belgien och Tyskland vilka antagligen kommer att öka ju högre invandring man har. Således leder detta antagligen till ökad etniska strider och större avstånd mellan sociala klasser.

För att binda ihop säcken

Ifall EU blir en europeiskstat så kommer den förr eller senare att gå under enligt historien. Detta genom att man får en större maktförskjutning till de mer befolkade länderna som får mer att säga till om vilket leder till decentralisering och inre stridigheter som också försvagar riket. Detta gör att fler regionalstater vill ha mer makt och därmed kommer utmana varandra vilket antagligen på sikt leder till krig. Dock anser jag att i början skulle EU fungera utmärkt där handel, ekonomi och fredsbevarande insatser inom Europa skulle vara framgångsrika men man kommer dock nå en kokpunkt och härifrån börja stagnera och falla samman. Denna stagnation kommer att ta i uttryck i fler ekonomiska kriser vilket gör att sociala orättvisor lyfts fram och skapar en större etnisk medvetenhet som leder till flera etniska konflikter och antagligen kommer, när EU väl kollapsar skapa egna autonoma provinser vilka blir etniskt styrda. Vissa av dessa tendenser kan man se redan idag men jag tror att i framtiden blir de mer storskaliga och går inte att förtiga.

Hur mycket man än vill kan vi inte leva i en utopi. Man måste bli mer medveten om hur social klass och etnicitet påverkar människor och deras gruppindelningar i samhället. Även måste man undvika att försöka skapa större riken även om de kan fylla sina funktioner under en kortare period. För större riken skapar en mindre påverkan av folket som helhet och man kommer alltid att försumma delar av befolkningen även skapa inre stridigheter. Detta kan undvikas om man går ner i mindre regionala stater där man har en möjlighet att utföra ett mer direkt styre som fortfarande kretsar kring en centralmakt men som fortfarande når ut till alla delar i riket vilket det tyvärr inte gör idag. En EU stat skulle vara förödande för Europas folk på alla tänkbara plan och jag personligen kan inte se någon vinning med EU på ett övergripligt plan.

respice, adspice, prospice

Betongväggens orubbliga kraft som mötte hans knogar efter varje slag var måhända ingen vacker syn att beskåda men den smärta som uppstod gav honom lindring och läkning mot de själsliga sår som hade rivits upp under dagen och nuet. Slag efter slag, fysisk smärta som dämpade den psykiska och tankarna som långsamt gav vika och gömdes i en tunn dimma. Han reagera inte ens på hur den kalla väggen mötte hans nakna rygg när han sakta segade ner mot golvet och andades tungt så bröstkorgen åkte synligt in och ut. Han knöt sina röda och ömmade händer och lät dem sedan öppna sig och gömma hans ansikte medan han blundade och återigen upplevde minnen som förr var så vackra och lyckliga men nu endast gav hugg av förtvivlan.

 Att lita på en lögnerskas ord som berör ens brinnande ideal om kärlek och det största blev vägen till smärta, djup besvikelse och en berövad livssyn, återigen. Hjärtesorg, nästan synonymt med ungdomens vackra uppväxt och framför allt en måltavla för besvikelse och förtvivlan hade slagit med full kraft mot ynglingen och plågade hans redan ärrade själ. Det var längesedan han hade öppnat sitt mörka inre till en främling och släppt henne så tätt inpå livet, även om varje steg varit svårt så hade han ändå kommit långt och nu, det mörka tog åter över och löften blev till damm som satte sig i hans hals. Han såg hennes vackra ögon när han blundade och han kände dem så väl och älskade hur de så ofta såg på honom och sken av glädje, åtrå och lycka. Han kunde måla upp dem från minnet, hur vackra blå de var och hur de dolde något i hennes blick som var så svår att läsa men ändå så älskvärd. Hur han låg över henne och bara beundrade hennes vackra tidlösa ansikte och hur hon blickade mot honom i en stund som var förtrollad av evigheten, men snabbt minnet av svek kom över honom och åter förlorad i mörkret.

Långa, djupa andetag och en kall och isande blick från hans ljusblåa ögon mötte världen och en härdad bitterhet sågs i ynglingens ansikte. Genom år av pendlande mellan tron på varandet av den äkta och största kärleken så var han nu här, troende men en förlorare av den. Möjligtvis hade han skapat ett substitut för den äkta kärleken i strävan efter den, men i detta har också kampen om den åter väckts till liv och visst påstod han att han älskade henne och må hända gjorde han så. Han skrattade åt sin egen ömklighet i ett försök att slå bort sina mörka tankar men skrattet ekade av tomhet och han klädde på sig sin svarta rock med tillhörande halsduk för att besöka den mörka kyliga natt som symboliserade hans inre så pass bra. Månen lyste gul och stor, han kände tillhörigheten till nattens symbol och hans blick var hungrande efter den mörka smärta som fanns häri. Hans andetag skapade rök i den kalla luften och han var omringad av snö, han såg sig omkring och blev berörd av hur vackert allt var. Snön som låg som ett täcke över barrträden och hur den gnistrade i det svaga skenet från lyktstolparna som följde vägen mot busshållplatsen.

En melankolisk skönhet uttrycktes i landskapet och den mäktiga naturen visade sin styrka, han älskade det och sög in allt som det gav och innebar.  Pulsandes fram i nyfallen snö mot busshållplatsen och tankarna bar honom vidare, vår yngling, inte mycket för världen på något plan men ändå kämpandes och en strävan att hålla sig flytande. Han var ingen god ung man utan sårat många och sårade fortfarande sina nära och kära, men han visste om det och måhända var det hans natur. En stäppvarg, utstött från den generaliserande flocken, utanför i sitt sätt att vara, tänka och tycka, hur han agerade i situationer och sympatiserade i andra. Kämpandes i gråzoner och levde sitt liv i en sådan, tron på moral försvunnen och en bitterhet och likgiltighet mot världen och samhället fyllde ofta hans bröst. Med få fasta värden som alltid lös likt stjärnor i mörkret som han strävade efter, en bas i hans liv och en kärna i hans kamp mot livet och om livet. Även om de som nu fick sin törn av svek och lögner fanns de kvar och han tänkte än på henne när han kom fram till busshållplatsen och hälsade artigt på en äldre herre som stod där.

Vår yngling tänkte på hur vintern fyllde deras hjärtan, dessa två älskade som förändrade en del av honom och gav åter en blick av hopp och värme. Han mindes äldre tider som nu kändes alltför långt borta när han kunde lämna allt och alla och likt en skådespelare byta roll och scen mot det som just då passade bättre mot den ignoranta massan. Bussen var sen och folket flockades kring busshållsplatsen, han insåg att efterföljande buss skulle komma snart och ställde sig längst bak för att inte vara i vägen när den sena bussen anlände. När den väl gjorde så, tryckte alla för att komma in och det var mest sorgligt för vår yngling att se hur denna flock människor följde samhällets ideal så väl, att alltid försöka komma först i tron om att det var bäst. En minut efter att bussen åkt iväg kom den efterföljande som var helt tom, vår yngling klev på och satte sig med blicken mot fönstret.

Han suckade djupt och åter började tankar om flickan han höll kär komma till hans inre och han frågade sig själv om felet ändå låg i han och hans naiva tro på en lögnerskas ord som ekade i den mörka natten och det minne där de låg, nästan nakna omslingrade varandra och bara var, där han beundrade hennes skönhet. En nordisk kvinna, så fager, så vit och så skön, han log i bussen trots att smärtan från hans inre var påtaglig. Det var ett leende som visade på en plågad själ och var tomt och uttryckslöst men han log för hennes skönhet. Hur hon fick honom att skratta och glömma bekymmer som var annars så påtagliga för honom och kunde så lätt få ner honom i en spiral av ångest och bitterhet. Han log för hur len hennes hud var och varje smekning mot hans kropp gjorde så att han rös av njutning.

Bussen anlände till stan och när han klev av spreds doften av friterad mat med avgaser och hörde människor som skrek, skrattade och jublade över vad natten kunde erbjuda, själv var han på väg mot en längre lösning på sin inre plåga som hade förvärrats av bussturen och minnena som hemsökte honom. Han hade alltid så länge han kunde minnas bekämpat psykisk smärta med fysisk, speciellt genom träning eller som vi sett innan slag mot betong. Utanför gymmet stod vår yngling nu, för andra gången idag och han öppnade sakta den tunga dörren som ledde honom in i värmen och mot en stunds frihet från alla känslor som fanns inom honom. Han suktade efter smärtan som skulle komma och dämpa den plåga hon givit honom.

Han litade på en lögnerska och fick ta del av rosens taggar, han gav sitt innersta i pant mot lögner och svek för en stund av kärlek som han bar på än. Han hatade att han älskade henne, men han älskade henne och mindes varenda stund de delat och han klarade det snart inte längre utan klev upp på löpbandet. Denna moderna maskin som nu skulle dämpa ett historiskt problem och göra taggen av smärta uddlös för stunden. Ynglingen började springa…

Jag fick ett brev av min mor som hon för några veckor sedan fick av sin mor. Till detta brev fick jag även en dagbok som tillhörde min mormors morfar - Carl Erik. Han hade skrivit om Gösta som var sjöman under andra världskriget. Gösta var den yngsta sonen till min mormors mor och enligt min mormors far så var han nationalsocialist. Det ska bli mig ett sant nöje att försöka läsa samt arkivera denna text och jag hoppas att jag lyckas då både språket men även stilen är så pass ålderdomligt att det blir en utmaning. Men i vilket fall som helst tänkte jag dela med mig av brevet som jag idag läste (jag rättar inte språkliga fel), ifall jag hittar något intressant i dagboken så publicerar jag även det. Må det nya året bringa ljus och lycka. 

Det här är min morfar Carl Erik Lundins dagbok från krigsåret 1940 (är egentligen 41; egen anm). Gösta som han skriver om var sjöman och bodde med sin far när han inte var på sjön. Gösta var yngsta sonen – lillebror till din mormor

- han blev torpedad 3 ggr sista gången i Narvik är där han fick fly 18mil över norska fjällen – han fick en vit anorak av norrmännen och jag minns när han kom hem då till oss när vi bode på nygatan i Hofor. (Jag fick anoraken och Birgitta senare hade den) En av gångerna när han blev torpedad i Engelska kanalen och fartyget förlist sa de det på radion, din mormor, morfar och jag hörde det i direktsändning och jag glömmer aldrig din mormors gråt då;

Det stod mycket i våra lokala tidningar där de intervjuade honom, tyvärr har urklippen kommit bort. Jag älskade min morfar mest i hela världen och jag har inte kunnat läst den här förrän nu. Hade glömt att jag också skrivit en sida i den. din morfar påstod att han var nazist. ?

Karin och Sten och Birgit har skrivit om, är ju kusin Birgit, Sten var bror till mor Elsa och var gift med Karin Matsson från Sandviken. Hon dog ung i astma. Gösta hade boxhandskar och skulle alltid boxas när jag var hos dem och hälsade på bodde då vid Smältarbo, Hofors Stations.

Genom landet jag sakta for
såg sol och måne i evig dans,
skänkte dig då en tanke min bror
och undrade var du fanns

drömde mig bort i minnen
sommarnatt och vinterdag,
upplevde allt med mina sinnen
en dröm om goda vänners lag

Hur vi druckna var mot världen
vi, hjältar i förlorat land
vi som tillsammans gick på färden -
och allt var öppet för vår hand.

Dina ord som i natten brann
om saga, framtid och tro,
allt för kärleken som var sann
mot förtryckarnas vassa klo

Hör du nordan där du är?
ser du vågornas sakta gång?
svagt ljus där dagen natten skär
och älvor som brister ut i sång

En tanke jag ger till dig
och ger vingar till hopp av ljus
även om du når okänd stig
eller söker tappert ditt rus

Trofast jag står vid din sida
och aldrig tvekat en sekund
även om vi mot döden strida
vi möttas i Kristi lund

Men minnen klarnar sakta
och verkligheten finns igen
än jag dig betrakta -
som min käraste vän..

Till S.S