Mediadrev

Betongväggens orubbliga kraft som mötte hans knogar efter varje slag var måhända ingen vacker syn att beskåda men den smärta som uppstod gav honom lindring och läkning mot de själsliga sår som hade rivits upp under dagen och nuet. Slag efter slag, fysisk smärta som dämpade den psykiska och tankarna som långsamt gav vika och gömdes i en tunn dimma. Han reagera inte ens på hur den kalla väggen mötte hans nakna rygg när han sakta segade ner mot golvet och andades tungt så bröstkorgen åkte synligt in och ut. Han knöt sina röda och ömmade händer och lät dem sedan öppna sig och gömma hans ansikte medan han blundade och återigen upplevde minnen som förr var så vackra och lyckliga men nu endast gav hugg av förtvivlan.

 Att lita på en lögnerskas ord som berör ens brinnande ideal om kärlek och det största blev vägen till smärta, djup besvikelse och en berövad livssyn, återigen. Hjärtesorg, nästan synonymt med ungdomens vackra uppväxt och framför allt en måltavla för besvikelse och förtvivlan hade slagit med full kraft mot ynglingen och plågade hans redan ärrade själ. Det var längesedan han hade öppnat sitt mörka inre till en främling och släppt henne så tätt inpå livet, även om varje steg varit svårt så hade han ändå kommit långt och nu, det mörka tog åter över och löften blev till damm som satte sig i hans hals. Han såg hennes vackra ögon när han blundade och han kände dem så väl och älskade hur de så ofta såg på honom och sken av glädje, åtrå och lycka. Han kunde måla upp dem från minnet, hur vackra blå de var och hur de dolde något i hennes blick som var så svår att läsa men ändå så älskvärd. Hur han låg över henne och bara beundrade hennes vackra tidlösa ansikte och hur hon blickade mot honom i en stund som var förtrollad av evigheten, men snabbt minnet av svek kom över honom och åter förlorad i mörkret.

Långa, djupa andetag och en kall och isande blick från hans ljusblåa ögon mötte världen och en härdad bitterhet sågs i ynglingens ansikte. Genom år av pendlande mellan tron på varandet av den äkta och största kärleken så var han nu här, troende men en förlorare av den. Möjligtvis hade han skapat ett substitut för den äkta kärleken i strävan efter den, men i detta har också kampen om den åter väckts till liv och visst påstod han att han älskade henne och må hända gjorde han så. Han skrattade åt sin egen ömklighet i ett försök att slå bort sina mörka tankar men skrattet ekade av tomhet och han klädde på sig sin svarta rock med tillhörande halsduk för att besöka den mörka kyliga natt som symboliserade hans inre så pass bra. Månen lyste gul och stor, han kände tillhörigheten till nattens symbol och hans blick var hungrande efter den mörka smärta som fanns häri. Hans andetag skapade rök i den kalla luften och han var omringad av snö, han såg sig omkring och blev berörd av hur vackert allt var. Snön som låg som ett täcke över barrträden och hur den gnistrade i det svaga skenet från lyktstolparna som följde vägen mot busshållplatsen.

En melankolisk skönhet uttrycktes i landskapet och den mäktiga naturen visade sin styrka, han älskade det och sög in allt som det gav och innebar.  Pulsandes fram i nyfallen snö mot busshållplatsen och tankarna bar honom vidare, vår yngling, inte mycket för världen på något plan men ändå kämpandes och en strävan att hålla sig flytande. Han var ingen god ung man utan sårat många och sårade fortfarande sina nära och kära, men han visste om det och måhända var det hans natur. En stäppvarg, utstött från den generaliserande flocken, utanför i sitt sätt att vara, tänka och tycka, hur han agerade i situationer och sympatiserade i andra. Kämpandes i gråzoner och levde sitt liv i en sådan, tron på moral försvunnen och en bitterhet och likgiltighet mot världen och samhället fyllde ofta hans bröst. Med få fasta värden som alltid lös likt stjärnor i mörkret som han strävade efter, en bas i hans liv och en kärna i hans kamp mot livet och om livet. Även om de som nu fick sin törn av svek och lögner fanns de kvar och han tänkte än på henne när han kom fram till busshållplatsen och hälsade artigt på en äldre herre som stod där.

Vår yngling tänkte på hur vintern fyllde deras hjärtan, dessa två älskade som förändrade en del av honom och gav åter en blick av hopp och värme. Han mindes äldre tider som nu kändes alltför långt borta när han kunde lämna allt och alla och likt en skådespelare byta roll och scen mot det som just då passade bättre mot den ignoranta massan. Bussen var sen och folket flockades kring busshållsplatsen, han insåg att efterföljande buss skulle komma snart och ställde sig längst bak för att inte vara i vägen när den sena bussen anlände. När den väl gjorde så, tryckte alla för att komma in och det var mest sorgligt för vår yngling att se hur denna flock människor följde samhällets ideal så väl, att alltid försöka komma först i tron om att det var bäst. En minut efter att bussen åkt iväg kom den efterföljande som var helt tom, vår yngling klev på och satte sig med blicken mot fönstret.

Han suckade djupt och åter började tankar om flickan han höll kär komma till hans inre och han frågade sig själv om felet ändå låg i han och hans naiva tro på en lögnerskas ord som ekade i den mörka natten och det minne där de låg, nästan nakna omslingrade varandra och bara var, där han beundrade hennes skönhet. En nordisk kvinna, så fager, så vit och så skön, han log i bussen trots att smärtan från hans inre var påtaglig. Det var ett leende som visade på en plågad själ och var tomt och uttryckslöst men han log för hennes skönhet. Hur hon fick honom att skratta och glömma bekymmer som var annars så påtagliga för honom och kunde så lätt få ner honom i en spiral av ångest och bitterhet. Han log för hur len hennes hud var och varje smekning mot hans kropp gjorde så att han rös av njutning.

Bussen anlände till stan och när han klev av spreds doften av friterad mat med avgaser och hörde människor som skrek, skrattade och jublade över vad natten kunde erbjuda, själv var han på väg mot en längre lösning på sin inre plåga som hade förvärrats av bussturen och minnena som hemsökte honom. Han hade alltid så länge han kunde minnas bekämpat psykisk smärta med fysisk, speciellt genom träning eller som vi sett innan slag mot betong. Utanför gymmet stod vår yngling nu, för andra gången idag och han öppnade sakta den tunga dörren som ledde honom in i värmen och mot en stunds frihet från alla känslor som fanns inom honom. Han suktade efter smärtan som skulle komma och dämpa den plåga hon givit honom.

Han litade på en lögnerska och fick ta del av rosens taggar, han gav sitt innersta i pant mot lögner och svek för en stund av kärlek som han bar på än. Han hatade att han älskade henne, men han älskade henne och mindes varenda stund de delat och han klarade det snart inte längre utan klev upp på löpbandet. Denna moderna maskin som nu skulle dämpa ett historiskt problem och göra taggen av smärta uddlös för stunden. Ynglingen började springa…

Jag fick ett brev av min mor som hon för några veckor sedan fick av sin mor. Till detta brev fick jag även en dagbok som tillhörde min mormors morfar - Carl Erik. Han hade skrivit om Gösta som var sjöman under andra världskriget. Gösta var den yngsta sonen till min mormors mor och enligt min mormors far så var han nationalsocialist. Det ska bli mig ett sant nöje att försöka läsa samt arkivera denna text och jag hoppas att jag lyckas då både språket men även stilen är så pass ålderdomligt att det blir en utmaning. Men i vilket fall som helst tänkte jag dela med mig av brevet som jag idag läste (jag rättar inte språkliga fel), ifall jag hittar något intressant i dagboken så publicerar jag även det. Må det nya året bringa ljus och lycka. 

Det här är min morfar Carl Erik Lundins dagbok från krigsåret 1940 (är egentligen 41; egen anm). Gösta som han skriver om var sjöman och bodde med sin far när han inte var på sjön. Gösta var yngsta sonen – lillebror till din mormor

- han blev torpedad 3 ggr sista gången i Narvik är där han fick fly 18mil över norska fjällen – han fick en vit anorak av norrmännen och jag minns när han kom hem då till oss när vi bode på nygatan i Hofor. (Jag fick anoraken och Birgitta senare hade den) En av gångerna när han blev torpedad i Engelska kanalen och fartyget förlist sa de det på radion, din mormor, morfar och jag hörde det i direktsändning och jag glömmer aldrig din mormors gråt då;

Det stod mycket i våra lokala tidningar där de intervjuade honom, tyvärr har urklippen kommit bort. Jag älskade min morfar mest i hela världen och jag har inte kunnat läst den här förrän nu. Hade glömt att jag också skrivit en sida i den. din morfar påstod att han var nazist. ?

Karin och Sten och Birgit har skrivit om, är ju kusin Birgit, Sten var bror till mor Elsa och var gift med Karin Matsson från Sandviken. Hon dog ung i astma. Gösta hade boxhandskar och skulle alltid boxas när jag var hos dem och hälsade på bodde då vid Smältarbo, Hofors Stations.

Genom landet jag sakta for
såg sol och måne i evig dans,
skänkte dig då en tanke min bror
och undrade var du fanns

drömde mig bort i minnen
sommarnatt och vinterdag,
upplevde allt med mina sinnen
en dröm om goda vänners lag

Hur vi druckna var mot världen
vi, hjältar i förlorat land
vi som tillsammans gick på färden -
och allt var öppet för vår hand.

Dina ord som i natten brann
om saga, framtid och tro,
allt för kärleken som var sann
mot förtryckarnas vassa klo

Hör du nordan där du är?
ser du vågornas sakta gång?
svagt ljus där dagen natten skär
och älvor som brister ut i sång

En tanke jag ger till dig
och ger vingar till hopp av ljus
även om du når okänd stig
eller söker tappert ditt rus

Trofast jag står vid din sida
och aldrig tvekat en sekund
även om vi mot döden strida
vi möttas i Kristi lund

Men minnen klarnar sakta
och verkligheten finns igen
än jag dig betrakta -
som min käraste vän..

Till S.S

Jag känner vinets söta smak
dansar i drömmar av dimma
i månskensljus under mitt tak
vi stunden av åtrå förnimma.

Du tänder din tyska cigarett,
blåser rök mot kalla natten,
framtiden har vi båda insett
när vi lyssnar på de tomma skratten.

Vi går in från min balkong
du tar min hand i din
och vi påbörjar vår kärlekssång
när jag ska göra dig till min.

Vi har gjort det förut,
jag känner din kropp så väl
lossar din hårda knut
och reser med din själ.

En timme i ljuvlig glömska
vår stund i jordens paradis,
men ormar lurar i lömska
och skapar storm av bris.

Nakna för jord och varandra
vi flydde från bitter verklighet
fast du spriten nu klandra
minns jag sanningen och vet.

Tårar av silver sakta föll
tröstande ord väckte hat
jag livet bittert erhöll
när du förgifta mig med prat.

Du lämna mig som en plockad ros
taggar var allt jag hade kvar
rätt hade flytt sin hånande kos
men bladen var i spruckna själens förvar

Jag känner ej vinets söta smak
och sitter tyst i kylig gryning,
tittar ut över mitt gemak
och hör själens drivande dyning…

Tack till P.

Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större. En ingraverad mening på universitetshuset i Uppsala, här i denna stad som ungdomen formas och vår framtid vilar i dammet av nuet. Jag undrar dock vad som menas med rätt och finns det ens något sådant? Doktrin är djup, jag vill inte drunkna men som Herman Hesse skriver i Stäppvargen så är varje tänkande varelse på djupt vatten och som någon gång kommer att drunkna för man är inte skapt för att simma. Men att slippa simma då? Att inte längre tillhöra skaran av tänkande varelser och vara som flocken får, vilka lever sina liv i anonymitet och måttlig nöjdhet. En dröm? Ja, för mig är det i vissa avseenden en dröm att kunna bli som dessa människor och slippa den bitterhet jag ibland känner för samhället som vi lever i och håller på att forma. Jag lever i en ständig kamp, både mot mig själv och min ångest men även mot samhällets krav och normer. Men livet är ett krig, jag har blivit en krigare och jag kommer stupa som den krigare jag är. Men varför kämpa om kampen i sig känns hopplös? Men vad är mitt liv då värt ifall jag inte tar till strid för mina tankar och ideal och försvarar allt det jag står för? Denna strid är en stor del av mig och har format mig genom åren, jag har många själsliga ärr efter hårda slag men än så står jag och andas ungdomens kraft. Jag ser med min blåögdhet på det hopp som än lever framför mina ögon och berör min själ. Jag ska inte vika mig, jag får inte vika mig.

Jag hör vindens sus mot träden och jag lyssnar med stor tystnad i mån att höra ifall den berättar något. Jag känner hur vinden smeker min kind och river i mitt hår men trots det så är allt tyst, ingen röst som berättar historier om forna tider eller ger uppmuntrande ord, inget som berör min själ. Jag tittar upp och ser stjärnorna som försöker gömma sig bakom molnen som sakta har dragit fram över himlavalvet, månen lyser klar och visar vägen för de som är ute på nattliga äventyr men lämnar mig oberörd när jag sätter mig tungt på en bänk. Mina tankar går på högvarv och jag försöker gå igenom allt som sagts under dagen för att bearbeta och möjligtvis utveckla de ord som sågs som viktiga just då. I stadens kärna var det en grupp folk som skrek slagord, man skulle följa deras vilja för att bäst kunna utvecklas mot framtiden, för rättvisan och friheten. En framtid som leder mot dekadens och redan har tagit oss dit, en rättvisa som bygger på de troendes bild av systemet och den frihet som aldrig existerat eller någonsin kommer att existera. Varför skulle jag följa dessa människor? Eller varför skulle de följa mig och mina tankar och ideal? Vi står på varsin sida om ett schackbräde med själen som insats, allt jag kan hoppas på är att de inte kan spela schack.

Detta skulle i någon mån vara en presentation, men jag har aldrig varit bra på att presentera min tankar eller idéer. Jag skriver inte för andra, det har jag aldrig gjort utan jag skriver bara för mig själv och jag hoppas det räcker för att beröra.

Bryt upp! Bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. – Karin Boye